Så okej, jag förväntar inga under. Ska ringa upp igen imorgon och kolla hur påskyndat det kan bli. Fick i alla fall bilder ifrån röntgen idag, var sagt att det skulle kosta 100 kr, men nu när jag fick hem det så stod det att det var gratis för det låg som försäkringsärende. Tänk om dom inte är alltför lyckliga på mig nu, att det straffar sig för att jag anmälde?

  Men det kan det väl inte göra.

Så varsågod, nu ska ni få njuta av lite bilder   

Vet inte om jag har laddat upp dom rätt, kanske svårt att se.

Hur gör man?

Sitter och väntar på att doktorn ifrån Vårdcentralen ska ringa, ska bli kul att se om hon ens har läst det förra röntgenutlåtandet... Och om jag får tippa så tippar jag på att till 99 % har hon inte gjort det, så det är väl klart att det är därför hon inte anser att det är av akut karaktär.

Så innan 9 ska hon ringa, så jag återkommer. Klurar på hur otrevlig jag ska bli om det visar sig att hon inte har gjort det...    

Det här är ett skämt!! Ett skämt på riktigt. Doktorn ringde och jag hörde nästan i telefon hur dryg hon tyckte jag var..

Framförde det som stod i journalen och hon var märkbart tyst, så jag bad henne läsa om igen det som stod i sista utlåtandet som hon hade begärt. Och hon började rabbla, ännu mer än det som stod i det förra.

Jag ställde frågan till henne om hon inte tyckte att det var allvarligt det som stod och undrade även varför hon inte har sett problem med det hela. Då säger hon att " du har ju inte haft besvär sen 2011 " eller var det de du hade haft?

Kände riktigt hur det vred sig i magen på mig och hade god lust att skrika åt henne i telefon men hejdade mig. 

Ja sa jag, läs mina journaler hur många gånger jag har varit till dig sen 2011.

Och det höll hon ju med om, och nu började hon förstå mitt problem. Jag har konstant värk, inatt vaknade jag 3, spelar ingen roll hur jag ligger, det gör så grymt ont..

Så nu, skulle hon försöka, ordna en akuttid åt mig, det kanske borde kollas upp ändå snabbare.

Känner mig ganska matt, vad är det frågan om? jag har sökt för det här i 2 års tid, ser det ut till att ha varit på skämt?

Försöker sansa mig och hitta på en anledning varför hon har betett sig så illa...  

Junior ligger och sover, och sambon drog till jobbet för att jobba ett extra pass. Vet ju inte hur mina inkomster blir, genom att jag inte ens vet om jag kan sjukskriva mig nu när jag pluggar. Känns så förbannat förödande med utbildningen   

Fast jag borde få sjukskriva mig och skulle nog kanske ha gjort det för längesen, men läkaren tyckte att jag skulle börja gå mer dag då hon trodde att mitt onda berodde på dåliga muskler, så dom skulle tränas upp. Jag min dumme f*n gjorde som hon sa, och har det blivit bättre?

Nej, snarare har jag legat och grinat och åmat varje kväll över hur ont jag har och tyckte att promenaderna borde ha gett verkan för längesen och istället har jag blivit mer invalidiserad än innan...

Måste nog ringa och kolla med FK vad som gäller, för utan inkomster kan jag ju inte stå direkt.

Måste även överväga att köpa en tvättmaskin igen, fixar inte trapporna längre till källaren heller. Det värsta är det här beroendet av andra.  Jag kan aldrig ta en tvätt tid bara hux flux, jag måste veta att jag har nån hemma som kan bubba tvätten upp och ner.

Handlingen fixar jag heller inte knappt, då jag alltid måste se till att ha någon med.

Imorgon ska jag ta tag i alla problemen, nummer ett är läkaren på vårdcentralen. Hoppas jag kan tygla mitt humör och inte bli alltför otrevlig   

... som inte ringde upp !!!! Är arg som ett bi och nu tror jag att jag förstår varför det är så utdraget som det är...

Nu i ca 4-5 månader har mina besvär ökat drastiskt. Här pratat med vårdcentralen massor med gånger och varit dit. En gång av alla dessa gånger har hon undersökt MIG, tog knappa 5 minuter.

I januari krävde JAG att få komma på röntgen och fick alltså tid, och hon fick svaret samma dag. Efter en vecka fick jag själv efterlysa svaret, och lite syrligt svarade hon att det var ingen skillnad på föregående röntgenplåt och det var det som stod och JAG undrade vad dom menade och hon hade ingen aning ..

Med andra ord så sket hon i att kolla upp det utan bara antog att det var som det skulle.. hade hon gjort som hon skulle så hade hon givetvis tagit reda på vad som stod i det sista!!!! Där stod det klart och tydligt att cup skålen hade flyttat sig ..
På en hemsida JAG var in och läste på stod det klart och tydligt att ett brott i en höft eller protes ska ge dubbel förtur...
Så gissa om JAG är glad. Frågan är om hon ska anmälas???

Fredag idag då, äntligen   Fast egentligen ser det ganska likt ut som Måndagar, Onsdagar, eftersom jag distans pluggar. Det är lixom inte som att gå till skolan och ha regelbundna tider och sitta mitt i stressfaktorn i högskolan. Det är ganska slappt och man måste ha disiplin. Svårt just nu då fokusen ligger på höften just nu. Har i alla fall ringt ortopeden och hoppas dom ringer upp nu då, så ska jag ifrågasätta ett och annat....

I alla fall så har jag övergett ett projekt och nu börjar min fokus gå mot Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle. Fick veta att Borlänge har en ytterst liten förening (2 personer) och det känns som att där kan jag lägga lite engagmang på ett bra sätt. Konstigt, då Borlänge som är ganska ökänd för flödet både in och ut när det gäller droger och alkohol och att den föreningen inte har fått ett fäste, har folk inte tid? Såg att Skinnskattebergs förening dragit igång nattvandringar och ett jättestort engagemang, kanonbra!

Det behövs, droger ska inte finnas i barns miljöer, inte alkohol heller för den delen och det är ganska skrämmande att det är så lätt tillgänglig.

Så vi får se vart det här leder, har tagit lite mailkontakter så jag hoppas dom svarar på det!

Just nu ligger det en köttfärslimpa i ugnen som jag har fyllt med fetaost, tomat och rödlök, hoppas de blir gott bara .

Tack Natalie för att du dök upp, känns som att vi kan byta erfarenheter jättemycket    

Och ingen skillnad på höften idag heller, förstå inte riktigt vad jag väntar på? att det ska bli bra eller hur tänkte jag?

Läser igenom journale igen, det står klart och tydligt att  patienten får höra av sig till mottagningen per telefon vid bekymmer. Varför undrar jag, jag lär i alla fall gå till vårdcentralen för att få min remiss för att komma dit igen!

Skönt i alla fall att barnen har lov till veckan, det innebär att jag slipper gruva mig för hur det kommer bli varje dag med höften och ta sig till bussen då sambon jobbar förmiddag. Det här var det största problemet att förklara för försäkringskassan och dom verkade inte riktigt förstår.

Höften kan vara ganska okej sommartid, beroende på vad jag gör och inte gör. Däremot hösten, vintern och våren är problematiskt, när snön kommer, det är halt och det är kallt ute. Höften blir tio gånger sämre när det är kallt.

Jag förklarade för dom att jag kommer mer in i mina skov dom årstiderna och det verkade dom haka upp sig på. För mig heter det skov, så jag blev tvungen att kolla upp vad det betydde. Och som jag menade så är jag alltså sämre då och ett skova kan sitta i allt ifrrån 24 timmar till betydligt längre som veckor.

FK kanske borde slå i Nationalencyklopedin ibland...

När jag är i ett sånt skov, så vet jag aldrig i vilket skick jag är i. Jag kan gå allt ifrån 0-500 meter, det beror på. Det verkade dom heller inte förstå. Jag kan alltså ta mig till Punkt A, men har ingen aning om jag kommer till Punkt B. Så när jag vet med mig att jag har en dålig morgon i höften är det lönlöst att försöka, och då är det Lillgrabben som blir lidande.  Han kommer alltså inte till skolan.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska lösa det här, jag har verkligen inte råd att köpa en bil. 

Nu känns det ännu mer skit då jag har fått lov att hoppa av skolan och börjat plugga på distans, därför att jag tar mig inte dit heller. Det innebär att jag kommer inte kunna ta min examen och det innebär att jag nu alltså har tagit 2 1/2 års studielån helt förgäves. Anledningen till att jag hoppade på utbildningen var för att kunna fortsätta jobba trots höften, men nu ser det ut som jag kan skippa det oxå. Dom vet att jag är fientligt inställd till sjukskrivning, men det känns som jag är tvingad till det oavsett om jag vill eller inte.

Undras om jag ska ringa ortopeden och påpeka det som står i journalen igen... tänk om dom tröttnar på mig och bara ger mig en tid?   

Vaknade 04.45, benet värkte. Precis som nån höll på att skära i det eller picka med miljontals nålar. Försökte puffa till kuddar men det funkade inte så det var bara att kliva upp.

Tog tag i patientförsäkringen förra veckan, men kom på att jag bör nog nämna till dom att cupprotesen har flyttat på sig. Om det beror på skruven lär ju dom få utreda. Vet inte om jag ska ha större förhoppningar att få ut ersättning alls, tycker motgångarna ändå kommer på rad just nu.

Bråka med försäkringskassan står oxå på menyn, sökte bilstöd, som för 9 år sedan och då fick jag igenom det, men inte nu. Dom tycker uppenbart att jag är i ett skick att klara mig utan bil   

Faktum är ju att jag gör inte det...

Men läkaren på vårdcentralen gjorde inga seriösa försök att skriva ett ordentligt utlåtande så nu lär jag be dom ompröva och sen att dom skickar det till förvaltningsrätten. Förhoppningsvis har jag fått tid till ortopeden så att intyget hinner dit innan dom gör ett utslag.

När man mår som man gör, så är det inte läge för att bråka vart man än behöver hjälp ifrån. Man orkar inte, så håll tummarna nu!!

Kontaktade Patientförsäkringsföreningen på eftermiddagen och dom sa att jag skulle komplettera min anmälan, så det är gjort och postat. Som jag har förstått det så har alltså en del av protesen flyttat på sig och är ganska säker på att det har med skruven att göra, så operationen ser ju faktiskt ut som ett faktum   

Vad har man att välja på, ha ont eller slippa ha ont?

Höftledsluxation är en groteskt grym sjukdom/funktionshinder om man inte får en rätsida på det.

http://www.rikshandboken-bhv.se/Texter/Skelett-muskulatur/Medfodd-hoftledsluxation/http://www.rikshandboken-bhv.se/Texter/Skelett-muskulatur/Medfodd-hoftledsluxation/

När jag var liten så gick jag igenom ett flertal operationer, tror närmare 12 stycken innan jag var 6 år. Jag blev gipsad från armhålorna och ner till fötterna och låg i gipsvagga länge. Hemma fick jag rulla på en bräda över golvet, eftersom jag var så inpaketerad som jag var. Fattar än idag inte hur min mamma orkade bära mig upp och ner för tre trappor på bullermyren där vi bodde, jag måste ju ha vägt en hel del   

Mamma var hemma med vådpenning för mig och jag gick inte på dagis heller, eftersom jag var så pass sjuk som jag var.

Under åren så brydde jag mig egentligen inte så mycket i det, jag var med på det jag kunde fast begränsat. Jag vet att jag åkte skridskor,skidor som alla andra men då fanns det inget som hette uttalad smärta. Eller så brydde jag mig inte kanske.

Men det kom sen. När jag fyllde 18 hade mina besvär dramatiskt ökat, så pass att jag fick halvt sjukbidrag av försäkringskassan. Diagnosen var inte upplyftande och jag skulle aldrig bli bra, snarare åt andra hållet med åren.

Och så blev det oxå, jag jobbade halvtid men märkte av höften mer och mer, och kring år 2000 började besvären på riktigt där jag kontant hade smärta, belastningssmärta, hälta, vilovärk...listan kan göras lång. Så 2004 bestämde man sig för att låta mig göra höftledsprotesoperationen. Läkarna var motvilliga till det hela, dels pga min låga ålder. Prognosen säger att ju yngre du är när du gör det, så har du mindre chanser till återstående operationer och omoperationer. Men just då hade jag så ont, så det fanns inga alternatviv.

Så jag gjorden den på hösten 2004 och resan därefter blev ju inte direkt som jag tänkte. Uppföljningen var jättedålig, jag hade fått noll information om hur viktig träningen faktiskt var. Men jag var ganska smärtfri så jag var nöjd. Efter nåt år märkte jag av att jag blev stelare, men jag fortsatte promenera och göra saker som vanligt, tills 2011 då jag upptäckte helt plötsligt knölar över skinkan och höften så jag fick tid till vårdcentralen. Dom var förbryllade men jag fick tid till röntgen tre månader senare och det visade sig att en titanskruv hade gått av   

En titanskruv ska inte bara gå av, jag hade varken ramlat eller nåt annat, men skruven var av...

Så jag fick tid för att operera ur dessa delar, och tog för givet att "nu jävlar ska jag bli bra" och jag såg fam emot att kunna plugga klart, jobba extra och leva mitt liv.

Men så blev det ju inte.

Allt efter att tiden gick, så blev jag sämre sämre än sämst och jag fattade inte. Pratade med vårdcentralen och fick mer mediciner utskrivet och hon kunde då inte alls begripa varför jag blev sämre. Hade jag läst och fått svaret till röntgen så hade jag försått.

Antagligen så har spiken gjort att cupprotesen har flyttat sig i höften några centimeter, och det förstår jag ju nu att det inte alls är bra. Man kan säga att höften är ostabil eller att den glappar och har gjort så ett tag, så där är jag alltså nu!

Det roliga i det hela är att det är 4 månaders väntetid till ortopeden, förtur finns inte, och jag äter så mycket piller så jag kräks. Jag pratade med en man igår som jobbar på smärtmottagningen och han sa att det här leder till omoperation. Innerst inne har jag förstått det, men vill inte ta åt mig. Operationen är överjävlig, det kommer krävas mycket och nu är det operation nummer två, där resultaten alls kanske inte kommer bli som man tänker sig. Operationen är extremt riskfylld och det är inte en operation man gör på en kvart och man får åka hem samma dag.

Så jag sitter just nu här och funderar, ska jag välja pest eller ska jag välja kolera?