Höftledsluxation är en groteskt grym sjukdom/funktionshinder om man inte får en rätsida på det.

http://www.rikshandboken-bhv.se/Texter/Skelett-muskulatur/Medfodd-hoftledsluxation/http://www.rikshandboken-bhv.se/Texter/Skelett-muskulatur/Medfodd-hoftledsluxation/

När jag var liten så gick jag igenom ett flertal operationer, tror närmare 12 stycken innan jag var 6 år. Jag blev gipsad från armhålorna och ner till fötterna och låg i gipsvagga länge. Hemma fick jag rulla på en bräda över golvet, eftersom jag var så inpaketerad som jag var. Fattar än idag inte hur min mamma orkade bära mig upp och ner för tre trappor på bullermyren där vi bodde, jag måste ju ha vägt en hel del   

Mamma var hemma med vådpenning för mig och jag gick inte på dagis heller, eftersom jag var så pass sjuk som jag var.

Under åren så brydde jag mig egentligen inte så mycket i det, jag var med på det jag kunde fast begränsat. Jag vet att jag åkte skridskor,skidor som alla andra men då fanns det inget som hette uttalad smärta. Eller så brydde jag mig inte kanske.

Men det kom sen. När jag fyllde 18 hade mina besvär dramatiskt ökat, så pass att jag fick halvt sjukbidrag av försäkringskassan. Diagnosen var inte upplyftande och jag skulle aldrig bli bra, snarare åt andra hållet med åren.

Och så blev det oxå, jag jobbade halvtid men märkte av höften mer och mer, och kring år 2000 började besvären på riktigt där jag kontant hade smärta, belastningssmärta, hälta, vilovärk...listan kan göras lång. Så 2004 bestämde man sig för att låta mig göra höftledsprotesoperationen. Läkarna var motvilliga till det hela, dels pga min låga ålder. Prognosen säger att ju yngre du är när du gör det, så har du mindre chanser till återstående operationer och omoperationer. Men just då hade jag så ont, så det fanns inga alternatviv.

Så jag gjorden den på hösten 2004 och resan därefter blev ju inte direkt som jag tänkte. Uppföljningen var jättedålig, jag hade fått noll information om hur viktig träningen faktiskt var. Men jag var ganska smärtfri så jag var nöjd. Efter nåt år märkte jag av att jag blev stelare, men jag fortsatte promenera och göra saker som vanligt, tills 2011 då jag upptäckte helt plötsligt knölar över skinkan och höften så jag fick tid till vårdcentralen. Dom var förbryllade men jag fick tid till röntgen tre månader senare och det visade sig att en titanskruv hade gått av   

En titanskruv ska inte bara gå av, jag hade varken ramlat eller nåt annat, men skruven var av...

Så jag fick tid för att operera ur dessa delar, och tog för givet att "nu jävlar ska jag bli bra" och jag såg fam emot att kunna plugga klart, jobba extra och leva mitt liv.

Men så blev det ju inte.

Allt efter att tiden gick, så blev jag sämre sämre än sämst och jag fattade inte. Pratade med vårdcentralen och fick mer mediciner utskrivet och hon kunde då inte alls begripa varför jag blev sämre. Hade jag läst och fått svaret till röntgen så hade jag försått.

Antagligen så har spiken gjort att cupprotesen har flyttat sig i höften några centimeter, och det förstår jag ju nu att det inte alls är bra. Man kan säga att höften är ostabil eller att den glappar och har gjort så ett tag, så där är jag alltså nu!

Det roliga i det hela är att det är 4 månaders väntetid till ortopeden, förtur finns inte, och jag äter så mycket piller så jag kräks. Jag pratade med en man igår som jobbar på smärtmottagningen och han sa att det här leder till omoperation. Innerst inne har jag förstått det, men vill inte ta åt mig. Operationen är överjävlig, det kommer krävas mycket och nu är det operation nummer två, där resultaten alls kanske inte kommer bli som man tänker sig. Operationen är extremt riskfylld och det är inte en operation man gör på en kvart och man får åka hem samma dag.

Så jag sitter just nu här och funderar, ska jag välja pest eller ska jag välja kolera?